I början av 1980-talet hade Sverige världens minsta inkomstskillnader. Det var innan skatterna för höginkomsttagare och kapitalägare började sänkas, och innan välfärden började säljas ut eller rustas ned. Sverige är idag bara det nionde mest jämlika landet inom OECD, samarbetsorganisation för världens rika länder. Gapet mellan rika och fattiga har ökat inom hela OECD, men ingenstans har klyftorna ökat så mycket som i Sverige.
I praktiken har utvecklingen för svenska låginkomsttagare varit platt under de senaste 20 åren. De har varken förlorat eller vunnit något i absoluta termer. Samtidigt har inkomsterna för den rikaste tiondelen i Sverige ökat med närmare 80 procent.
Även om låginkomsttagare inte fått mindre pengar, förlorar de ändå på utvecklingen, eftersom de har svårare att betala de högre avgifter som i allmänhet blir följden av minskade skatteintäkter, och de högre priser som i allmänhet blir följden av ökande inkomster.
Trots de ökande klyftorna hamnar Sverige på första plats i The Commitment to Reducing Inequality Index, ett forskningsindex som jämför ekonomisk ojämlikhet i olika länder. Sverige är inte längre världens mest jämlika land, men Sverige rankas ändå högt på grund av olika politiska åtgärder som minskar ojämlikheten. Framförallt handlar det om att Sverige fortfarande spenderar relativt stora resurser på allmän välfärd i form av sjukvård och utbildning som kommer de flesta människor till godo.
Däremot hamnar Sverige långt ned i rankningen (på plats 120 av 152) när det gäller skattepolitik. Exempelvis har Sverige en ovanligt låg bolagsskatt, vilket gynnar de som äger företagen, samtidigt som vi har en ovanligt hög konsumtionsskatt (moms). Hög moms missgynnar låginkomsttagare, eftersom de får betala en mycket större del av sina inkomster i moms än höginkomsttagare som köper samma vara.