Idag, på den internationella dagen mot våld mot kvinnor, tas det till gatan i Rom. Under parollen ”Non Una Di Meno” förväntas hundratusentals personer samlas. Det är andra året i rad som det italienska nätverket arrangerar en demonstration på datumet. Förra året samlade den 200 000 personer i huvudstaden och i år tror nätverket på att antalet kommer stiga kraftigt. Anledningen är det kontinuerliga arbetet med nationella stormöten, kampanjer och nätverkande över stads- och nationsgränser, samt mobiliseringen som skedde inför den globala kvinnostrejken 8 mars i år.
– Vi ska vara på gatorna för att kämpa för vår självständighet. Vi vill ha rörelsefrihet i vår stad och över gränserna, kraften att bestämma över våra egna liv; på sjukhus, i domstolar, att välja vårt eget öde utanför de roller som åläggs oss.
Så låter det bland annat i det upprop som gick ut häromveckan. Sen mer än ett år tillbaka har nätverket arbetat med en plan som de idag tar med sig ut på gatan. De beskriver det själva som ett politiskt och feministiskt dokument som betraktar mäns våld och våldet mot kvinnor och icke-binära som ett systematiskt och strukturellt fenomen. Chiara som bor i Rom och som har varit med i NonUnaDiMeno från början, berättar för Konkret:
– Under de här mötena började vi undersöka regeringens handlingsplaner för att stoppa det patriarkala våldet. Eftersom deras åtgärdsprogram var uppenbart bristfälligt började vi kartlägga på vilket sätt. Sen öppnade vi upp ett publikt rum för diskussion och erfarenhetsutbyte där vi i vår tur började skriva på en egen feministisk plan mot patriarkalt våld.
En av nätverkets utgångspunkter har varit just att utmana och ersätta de regeringsåtgärder som finns. Eftersom dessa, enligt Chiara, inte sällan är baserade på akuta nödsituationer, som om det skulle handla om enskilda fall av våld. Följaktligen, menar hon, erkänner de åtgärder som finns inte den strukturella dimensionen av våld. För NonUnaDiMeno är bekämpandet av manligt våld synonymt med att utmana den kultur och de sociala relationer som upprätthåller våldet. Och där är högre fängelsestraff eller fler poliser på gatorna är inte lösningen, enligt nätverket. För dem måste förändringen börja i skolsystemet, i hur våra arbetsplatser och vårt arbete är strukturerat, i en resursstark vårdsektor med mera. Det är så, menar NonUnaDiMeno, som självbestämmande uppnås.
I uppropet skriver de också om hur budgetnedskärningar i de europeiska nationalstaterna drabbar kvinnor och migranter. Åtstramningar, menar man, angriper inte minst hjälpcentran, kvinnojourer och vårdinstanser. De skriver också om hur migrantkvinnor exponeras för dagligt våld i flyktingläger och om avtalen med Turkiet och Libyen som sammankopplade fenomen. Brett kan tyckas, men för Chiara, är det inga konstigheter. Det växande nätverket jobbar mot ett eget och heltäckande politiskt program och ett sådant kräver ett globalt och ett intersektionellt perspektiv.
– Planen är uppdelad i olika sektioner och denna struktur återspeglar vår analys av manligt våld mot kvinnor som ett strukturfenomen, något som är relaterat till alla sfärer av livet. Vi tittar på olika offentliga områden, hälso- och sjukvårdssystem, arbetet, utbildningsområdet, miljörätt, kommunikation osv. Sen föreslår vi åtgärder som vi har byggt upp från en feministisk, klassmedveten och antirasistisk metodik, säger Chiara till Konkret.
Idéerna till denna snabbt växande rörelse kom ursprungligen från Argentina. Man såg hur kvinnor där hade organiserat sig mot sexuellt våld och mot det som i Sydamerika har namnet “femminicidio” – ett ord som specifik betyder kvinnomord.
– I Italien dödas en kvinna varannan dag. Det är väldigt viktigt att betona här. Det var på grund av det ökande våldet som vi var tvungna att organisera oss, säger Chiara och fortsätter:
– I maj 2016 efter ännu ett så kallat femminicidio, på en väldigt ung kvinna mitt i Rom, samlades många feministiska kollektiv, kvinnocenter, kvinnojourer, sociala centers och även enskilda personer. Vi började efter det att ha stora publika möten runt om i hela Rom, säger Chiara till Konkret.
I oktober förra året organiserade NonUnaDiMeno det första nationella mötet. Till det kom över tusen kvinnor och det var så nätverket föddes. Liksom inspirationen togs även namnet från rörelsen i Argentina, som där heter NiUnaMenos vilket betyder ungefär “inte en mindre” på svenska.
De senaste månaderna och inför dagens demonstration har #MeToo-kampanjen betytt en hel del för mobiliseringen i Italien. Inte minst för att få ytterligare perspektiv vad gäller omfattningen av det sexuella våld som pågår. Dock så har NonUnaDiMeno valt att lägga fokus på det kollektiva motståndet i berättelserna kring #MeToo. I kampanjandet inför dagens demonstration var det många kvinnor och icke-binära som skrev sina vittnesmål utifrån den uppbackning de fått vid händelser av ett sexuella övergrepp eller trakasserier. Någonting de hoppas ska kännas idag på Roms gator. De avslutar sitt upprop:
– Vi ska översvämma det offentliga rummet för att tillsammans bestämma våra krav. Detta är vår dagliga övning av förändring, av samexistens och solidaritet; styrkan hos tusentals kvinnor, transpersoner och queers som känner igen sig i #MeToo, för att, förenade, omvandla det till #WeToogether.