≡

När #MeToo blir #WeToogether

25 november 2017 - Uppdaterad 12 juni 2018, 17:13

Från branschupprop till branschorganisering. #MeToo-rörelsen har börjat utvecklas från personliga berättelser som synliggör sexistiska strukturer till att bli en kollektiv organisering, ett #WeToogether. Kampanjen bär på fröet att lyckas förena kampen mot en tystnadskultur på arbetsplatser och institutioner med en kamp mot osäkra anställningar – de två ben säkra mäns utnyttjande av kvinnors osäkra positioner vilar på.

Det finns en styrka i berättelser ur personliga erfarenheter. Den styrkan framträder när berättelserna delas. När de som får höra känner igen sig själva och de erfarenheter de själva gjort i någon annans. De andras berättelser sätter den egna känslan i perspektiv. Det unika försvinner, det gemensamma framträder.

Den våg av berättelser som delats senaste månaden, samlade under hashtaggen #MeToo, har skapat just en sådan resonans, ett moment av igenkännande mellan kvinnor i berättandet om sexuella övergrepp och trakasserier. Det är detta ”Too” i #MeToo, ett ”Också” som är det igenkännandet. Personliga upplevelser förbinds. De avkläder en gemensamt upplevd struktur.

Hashtagen #MeToo fick en global spridning när Hollywoodmogulen Harvey Weinsteins sexövergrepp började spridas. Men kampanjen #MeToo startades av amerikanska feministen Tarana Burke redan för tio år sedan. Och rötterna går djupare än så.

Feministiska kampmetoder föds, glöms och återupptäcks. När New York Radical Women började använda metoden med medvetandehöjande grupper 1967 i den amerikanska kvinnorörelsen hämtade de sin tur inspiration från hur Blackclubwomens Movement informellt delade sina erfarenheter med varandra efter amerikanska inbördeskriget.

Metoden innebar att kvinnor berättade om personliga erfarenheter, för att ur den gemensamma bilden som framträdde få ett självmedvetande om hur kvinnoförtrycket verkade i deras levda liv.  Det kollektiva berättandet av personliga upplevelser blev en självundersökning, en form att nå kunskap och en metod att organisera. Det var också ett sätt för kvinnor att återupptäcka glömda oförrätter och sätta in dem i ett sammanhang av strukturellt våld. Det var ur dessa medvetandehöjande basgrupper som slagordet ”det personliga är politiskt” föddes. Det du upplevde personligen var inte dina egna problem, ditt egna fel, utan en del av en struktur som drabbade kvinnor kollektivt. Och därigenom krävde en kollektiv politisk strategi för att ändra, inte en individuell.

Kampanjen #metoo är inte den första feministiska medvetandehöjande kampanjen på sociala medier. För några år sen hölls exempelvis den hyllade kampanjen #talaomdet. Men där #talaomdet främst tog upp sexuella trakasserier i hemmet, relationer och vardagen, fick #metoo – med sin koppling till skådespelerskors utsatthet i den amerikanska filmindustrin – en annan vändning: den kom att även lyfta övergreppen på arbetsplatser, inom olika branscher och sektorer. #talaomdet betonade vikten att bryta tystnaden, att synliggöra och lyfta. #metoo går längre. Den tar upp den tystnadskultur som råder på jobben, i institutioner, skolor och föreningar – där man ser mellan fingrarna och känner till övergreppen, men har naturaliserat dem, av olika skäl. Den tystnadskultur som lägger sig som en tung filt över alla som försökt berätta om vad de utsatts för.

Kvinnor har i alla tider varnat varandra för män som bör undvikas, män som utnyttjar och förgriper sig. Det har skapat tysta och informella navigationskartor som räddat många kvinnor från att utsättas, men utan att konfrontera männen i fråga och utmana deras maktpositioner. Branschuppropen som vuxit fram ur #metoo tog dessa varningssystem som sin utgångspunkt. Men nu görs det markeringar mot förövarna. Det ställs krav på åtgärder, på avsked, anmälningar och utredningar. Det sätter press på fackföreningar och arbetsköpare att agera.

Branschuppropen har växt till ett femtiotal, ofta koordinerade genom slutna Facebook-grupper, med mellan 100 och 20 000 deltagare. Och de börjar koordineras, i grupper som #AllaVi.

Några av branschuppropen och deras hashtaggar

Restaurangbranschen: #vikokaröver
Vården: #nustickerdettill
Vård och omsorg: #metoovoo
Dans: #tystdansa
Bilskollärare: #stopplikt
Politik: #imaktenskorridorer
Fackförbunden: #inteförhandlingsbart
Journalister: #deadline
Idrott: #timeout
Byggbranchen: #sistaspikenikistan
Sångare: #visjungerut
Musiker: #närmusikentystnar
Teater: #tystnadtagning
Jurister: #medvilkenrätt
Elever i skolan: #tystiklassen
Teknikbranschen: #teknisktfel
Politiker: #politikeruppropet
Socialarbetare: #orosanmälan
Gymnasieelever: #rackupphanden
Transport: #banaväg
Florister: #taggarnautåt
Försäkring: #påvåravillkor
Akademiker: #akademetoo
Kyrkan: #vardeljus
Läkare: #utantystnadsplikt
IT: #felfil
Svenska hårdrocksscenen: #KillTheKing
Diplomater: #tystDiplomati
Lärare: #Ickegodkänt
Fotografer: #exponerad
Idrott: #timeout
Konstnärer: #konstnärligfrihet
Poliser: #nödvärn
Räddningstjänsten: #larmetgår

Övergreppen kan fortsätta på grund av en tystnadskultur. Men tystnadskultur hänger tätt samman med vilka positioner som är osäkra och vilka som är säkra. Män har kunnat förgripa sig för att de vetat att de suttit säkert, eftersom deras ageranden tolererades, eftersom de hade status och position som gav dem den fördelen och möjligheter. De har varit säkra på att komma undan. För samman detta med en osäker arbetsmarknad, där män på säkra anställningar eller chefspositioner har haft en rad kvinnor med osäkra anställningar under sig – som varit beroende av välvilja ovanifrån för att få arbeta vidare eller kunna göra en karriär. Det är ingen slump att den första vågen av berättelser som trängde fram i svenska #metoo handlade om män med säker anställning och närmast rockstjärnestatus inom mediebranschen, som utnyttjat kvinnliga vikarier, visstidare och assistenter med osäkra anställningar.  Och att det följdes av skrämmande historier om hur manliga ”genier” i teaterbranschen gett frikort att hållas. Det är inte övergreppen som inneburit en karriärsdöd, utan att neka en invit, säga ifrån mot trakasserier eller brytas ner av ett sexuell kränkning.

Sexuella övergrepp är därför en arbetsplatsfråga, de osäkra anställningarna och skiktningarna inom arbetsmarknaden och på arbetsplatsen en feministisk fråga. Sex blir valuta på arbetsplatsen och företag och arbetsköpare gynnar den som de drar in mest pengar på och tystar den andra. Osäkra positioner kan utnyttjas på så många sätt – ekonomiskt och sexuellt. Därför är branschuppropen så hoppingivande, de har blivit en social rörelse. De tvingar facken att agera, de tvingar arbetsköpare att ta sitt ansvar, de skingrar en tystnadskultur inom den skiktade arbetsmarknaden.

På internationella dagen mot kvinnovåld har det hållits manifestationer i flera länder. Berättelserna om övergrepp börjar nu kompletteras med andra berättelser, erfarenheter av gemensamt framgångsrik kamp. Där kvinnor kunnat stödja varandra, kämpa och vinna segrar. Låt dessa berättelser om ett #WeToogether lyftas till samma styrka som #MeToo. Då kommer de patriarkala strukturerna att falla.

Följ med oss på en resa hur #metoorörelsen inleder en ny fas av kollektiv kamp

Del 1. Hundratusentals kvinnor på Roms gator – mot våld mot kvinnor

Del 2. Inte alla män – men alla kvinnor