≡

Inte alla män – men alla kvinnor

26 november 2017 - Uppdaterad 12 juni 2018, 17:03

Feministiskt perspektiv har varit den tidning som haft den bästa täckningen av den sociala mediekampanjen #MeToo, den stormvåg av berättelser om sexuella trakasserier och övergrepp svept fram över världen den senaste månaden. Konkret har träffat Jenny Rönngren, redaktionschef på Feministiskt perspektiv, för att prata om kampanjens nästa steg.

Vad har #MeToo-kampanjen betytt för er?

MeToo är ju en slags organisering av berättelser, ett flöde av vittnesmål, där man kan se igenom tystnadskulturen som funnits kring sexuella övergrepp och kränkningar, från det lilla till det stora. Berättelserna visar att det finns ett liknande mönster kring händelserna. Och att det ligger något i det här uttrycket ”inte alla män, men alla kvinnor”. Det är en väldig majoritet av männen som inte utsätter kvinnor för den värsta formen av kränkningar, men å andra sidan är det väldigt få kvinnor som inte blivit utsatta för någon form av kränkning. Det här har #metoo-berättelserna tydliggjort, det är en struktur som synliggjorts. Som till och med varit svårfångad för oss som försökt skildra den på olika sätt, med berättelser, med analyser, med teater och med alla möjliga olika former av berättande – för oss i formen av journalistik.

Det #metoo har gjort är att organisera allt detta berättande så det inte går att värja sig, ens för oss själva. Jag har pratat om detta med väldigt erfarna feminister, att till och med som för oss så är det någonting vi upptäcker i det här: att vi fortfarande bär på skam. Det är så massivt, att även hur säker du är i din ideologiska övertygelse så orkar du inte i varje stund gå emot strukturen. Jag tror det är väldigt vanligt vid sexuella kränkningar, att det som sägs för att förminska det, ”det är bara ett skämt, var inte överkänslig”, det har vi också internaliserat. Vi tänker att ”det där var ju inte så farligt, jag säger till nästa gång”. Om man vill försöka ändra på det, och att avsikten med feminismen är ju att ändra på det, så skulle man behöva gå emot varenda gång. Men det orkar man inte. Så det blir också en skamkänsla, att inte orkat ta striden. Med vetskapen om att den som säger ifrån är den besvärliga. Det är en väldigt tung position att ha. Men i och med #metoo så blir det lättare att förstå, att inför det här massiva – hur ska man orka med i sin vardag att gå emot varje gång. Men nu är det fler som tar den positionen. Många, många fler. Och det viktigaste är att människor som tidigare inte förstått det här, nu kan förstå det. Människor som har makt, som skulle kunnat påverka och ta avstånd om de vetat det tidigare, kan nu få chansen att begripa och göra någonting.

Parollen ”Me Too” är ju gammal. Det har ju också funnits kampanjen #Prataomdet (2010), som fungerat liknande. Varför har #MeToo fått ett sånt massivt genomslag just nu?

Jag tror det har en del att göra med att Trump blev president i USA. Trump har synliggjort att när den patriarkala makten blir auktoritär så påverkar det oss alla jättemycket. Det som feminismen sagt hela tiden. Men i ett land som Sverige, där den patriarkala makten är lite uppmjukad, så har man nästan glömt att vi har en ganska stark kraft kvar att kämpa emot. Jag tror man måste vara medveten om att så här stort genomslag som i Sverige för #metoo har det inte varit i många andra länder. Däremot så i länder där den patriarkala strukturen är synligare, där männens makt är tydligare och där kvinnans roll är svår att bryta, där pågår det ju massmobiliseringar. De som jag känner till är framför allt i Latinamerika, med Ni una menos, Ni una mas och Vivas nos queremos. De har samlat hundratusentals människor på gator och torg, och spridit sig som en löpeld – som det känns här nu. Det går ju att se som två stora språkområden, de som händer i engelskspråkiga länder får större genomslag här, medan det som händer i spansktalande länder på andra sidan Atlanten får mer genomslag i Italien och Spanien. Dessvärre i Latinamerika har vi sett att det gått i motsatt riktning i flera länder. Det är ju det här växelspelet mellan reaktion och motreaktion, protest och motprotest. Vart det ska leda är väl ändå för tidigt att säga.

Hur har ni försökt jobba med #MeToo i Feministiskt perspektiv?

Vi blev lite tagna på sängen. Men det är det här vi gått och väntat på, att det ska bli ramaskri. Så vi försöker bara hålla oss fast, hänga med och försöker tänka positivt. Vi har ju varit med om vågor förut, där det hänt någonting, blivit en stor reaktion och sedan har det svängt tillbaka som det var innan. Det är som om vi inte vågar tro att det här ska bli den där avgörande händelsen, men nu gäller det att försöka pressa på så mycket som möjligt. Att försöka få ut så mycket som möjligt i form av kunskap, mobilisering, gemenskap, solidaritet och uppbackning till människor som är mest utsatta. För vi har ju fortfarande ett gäng särskilt utsatta grupper, vad gäller sexuella kränkningar, som inte har kommit fram. Så vi har ju försökt att både skildra det här massiva mainstreamflödet men också lyfta in röster som komplicerar bilden lite. Det ser vi alltid som vår uppgift.

Något som skiljer #MeToo-kampanjen från #Prataomdet är ju branschuppropen. Vad tror du det beror på att det fick en sån branschspridning?

Vi har haft en utveckling på arbetsmarknaden, med mer otrygga villkor. De lagar vi fick om sexuella trakasserier och kunskap om diskriminering på arbetsplatser har därigenom satts lite på undantag. Det är svårare för grupper som inte har en fast anställning eller sitter säkert att säga ifrån till sin arbetsgivare, de är mer utsatta. Denna mer utsatta position är det som gör att vi ser den här arbetsplatsuppslutningen. Men om man tittar rent statistiskt, så är det ju i hemmen som flest övergrepp begås. Kampanjen #prataomdet försökte synliggöra detta, men det är också svårare lyfta när det är privat, för de människor det handlar om kan vara både förövare och kanske den viktigaste personen i ens liv, kanske inte minst när det gäller barn. När vi verkligen kan prata om det, om det som sker i våra hem, då har vi kommit någon vart. Därför är arbetsplatsen enklare. Vi har ju lagar för arbetsplatserna, det här är ju inte tillåtet, så därför tror jag det är där som rösterna höjs nu.

Vad tror du blir nästa steg? Det första steget var med allas personliga berättelser och nästa blev med branschuppropen. Hur kan man gå från #MeToo till #WeToogether, eller från branschupprop till branschorganisering?

Det har ju föregåtts av en slags samordning av berättelser. Det är ju många som är med i hemliga grupper på som förbereder uppropen, där folk till exempel har tagit på sig uppgifter att vara presskontakter eller att bli intervjuade. Jag antar det är ganska likt i de flesta uppropen, att det har föregåtts av i ett embryo till organisering. Den grupp jag har varit med mest i, där kommer det förslag. Någon säger ”ska vi göra det här, andra svarar ”ja, jag kan hjälpa till. Om du gör det, gör jag det”. Så det pågår ett slags mobilisering som jag tror kommer synas utanför de sociala medierna.

Sen finns det också röster som höjs för hur vi ska knyta ihop de olika uppropen och mobiliseringar som kretsar kring detta. Det är en lavin och jag tror inte vi sett slutet än. Personligen känner jag att det är nästan som om vi inte borde analysera för mycket redan i det här skedet. För att inte ”proffsfeminism” ska ta över nu, utan låta människor se att de har en central roll för att förändra saker. Att så många som möjligt ser att de har en nyckelroll att spela. Att de kan påverka sitt liv, sitt samhälle och ta demokratiskt ansvar. Sen fokuserar ju media gärna på de mest framstående personerna, gör dem till förgrundsfigurer. Men det finns de som inte är redo att berätta sin historia i teve, som kanske är mycket viktigare i den här mobiliseringen, men som inte blir synliga just nu i det här första skedet och som har gjort ett hästjobb redan.

Mer saker kommer att hända. Jag tror att det kommer att synkas mer och det kommer inte bara att vara på sociala medier. Vi kan ju redan se att #metoo påverkar strukturer. Facket kan inte blunda för de här frågorna, inte heller rättsväsendet. Man märker ju redan med Journalistförbundet, som jag ansett inte riktigt förstått sin roll i den här frågan, har tryckt på och sagt att de vill göra något gemensamt med arbetsgivarna. Det ville inte arbetsgivarna. Men så kom uppropet – och först då ville arbetsgivarna agera. Så påverkan pågår. Jag tror #metoo-kampanjen kommer att både lyfta frågorna inom strukturer och fortsätta påtryckningarna utanför. Sedan kan det hända att det bildas helt nya organisationer också, det vet jag inte.