≡

Frankrike: två år av undantagstillstånd

3 december 2017 - Uppdaterad 3 december 2017, 11:32

De centrala delarna av det franska undantagstillståndet, som används både i kampen mot terrorism och mot politiska meningsmotståndare, har genom nyligen genomförda lagreformer nu förts in i det franska rättssystemet.

Den 13 november var det två år sedan terroristattacker dödade 137 personer i Paris och Saint-Denis. Samma kväll som attackerna inträffade utropade den dåvarande presidenten, François Hollande, undantagstillstånd i Frankrike. Denna styrelseform ger regeringen en mängd utökade befogenheter. Bland dessa ingår möjligheten att utan föregående domstolsbeslut genomföra husrannsakningar, besluta om husarrest och utvisningar, begränsningar av förenings- och demonstrationsfriheten, samt att besluta om stängning av barer, teatrar och andra mötesplatser, inklusive religiösa byggnader.

Dessa särskilda befogenheter, som från början presenterades som lagliga verktyg i kampen mot terrorism, började istället mycket snart att användas mot politiska meningsmotståndare. I slutet av november 2015 förbjöds miljöaktivister att demonstrera i samband med FN:s klimatmöte i Paris (COP21), med säkerhet och terrorhot som motivering. Enligt uppgifter i tidningen l’Humanité blev 24 miljöaktivister satta i husarrest dagarna före klimatmötet, trots att de inte hade begått något brott. De var tvungna att stanna i sina hem och att kontakta polisstationen mellan en och tre gånger per dag. Senare, under våren 2016, när fackföreningar organiserade demonstrationer mot regeringens planerade reformer av arbetslagstiftningen, användes undantagstillståndet till att förbjuda 547 personer från att delta i protesterna, enligt uppgifter från Amnesty International.

I en intervjubok som publicerades i oktober 2015 medger François Hollande själv det politiska användandet av undantagstillståndet: “Föreställ er att attackerna inte hade inträffat. Då hade vi inte kunnat arrestera (klimat-)aktivisterna för att hindra dem från att protestera. Detta kunde nu göras tack vare undantagstillståndet, som på så vis kunde tjäna inte bara i kampen mot terrorism, utan också för att undvika kravaller.”

Frånvaron av domstolskontroll över beslutsfattandet har även lett till andra former av maktmissbruk. De senaste två åren har polisen genomfört nästan 4 500 husrannsakningar på svaga grunder. Patrick Spinosi, som är jurist vid Human Rights League, påpekar i en artikel publicerad i Le Monde att det kan ifrågasättas hur effektiva dessa husrannsakningar är som ett verktyg i kampen mot terrorism: “Knappt 600 gav något resultat alls (främst vapen- och narkotikainnehav) och färre än 20 visade någon koppling till terrorbrott.” Han fortsätter: “Med hänvisning till detta hot [terrorism (red. anm.)], vilket är det enda som kan rättfärdiga dessa exceptionella befogenheter, har polisen i 99 % av fallen brutit sig in i privatpersoners hem (ofta nattetid) för att sedan lämna dessa tomhänta, efter att ha förstört dörrar och sökt igenom enskilda personers privatliv, enbart baserat på uppenbart ogrundade misstankar.”

Två år senare infriar nu den nyligen valda presidenten, ultraliberala Emmanuel Macron, sitt vallöfte att avsluta undantagstillståndet. Han gör dock detta efter att hans parlamentsgrupp genomdrivit en reform av terrorlagstiftningen som innebär att de mest iögonenfallande delarna av undantagstillståndet förs in i det vanliga rättssystemet. Dessa innefattar möjligheten att besluta om husarrest, husrannsakningar (som dock måste föregås av ett domstolsbeslut), möjligheten att ge utökade befogenheter till polisen i vissa områden, och nedläggning av religiösa mötesplatser på order av den lokala polischefen.

Även om partier till vänster, La France Insoumise och kommunistpartiet, och ett flertal människorättsorganisationer opponerar sig mot lagen, accepterar en stor del av befolkningen dessa ingripanden. Detta klargörs i Mediapart av juristen François Sureau, som vid flera tillfällen har vänt sig till den franska konstitutionsdomstolen angående de hot mot mänskliga rättigheter som lagändringen medför: “Förr i tiden försvarade inflytelserika jurister ett slags kollektivt frihetsprojekt, inte bara ett individuellt sådant. I takt med att samhället blivit mer individualistiskt överlag har idén om ett kollektivt frihetsprojekt försvunnit. När människor känner sig hotade av otrygghet är allt de önskar sig ett lugnt privatliv. Därför är de beredda att acceptera vilken säkerhetsåtgärd som helst, så länge den inte stör deras egna enskilda liv.”

Ett exempel på denna attityd är den breda acceptansen i Frankrike av de flera tusen soldater som patrullerar på gatorna i de större städerna. Så har det sett ut sedan 1991 när Gulfkriget bröt ut. Denna typ av militär närvaro på gatorna är ett undantag i Västeuropa. Det verkar dock som att ett undantagstillstånd har blivit normaliserat i det franska samhället.

Alberto Amo Garcia, Paris

Översättning: Elin Paulsson