En följd av den senaste prisnedgången på privatägda bostäder kan bli att flera av de 600.000 bostäder som planerats att byggas kanske inte byggs då privata byggherrar finner det mera lönsamt att hålla byggnationen nere och därför kan komma att kompensera för sina förluster genom att helt enkelt bygga mindre. Därmed hålls bostadspriserna och hyrorna för nyproduktioner på en fortsatt hög nivå. Detta fortsätter då att hålla låginkomsttagare och unga utanför bostadsmarknaden. En konsekvens av det blir även att trångboddheten fortsätter stiga, där familjer bor i alldeles för små lägenheter och att ungdomar bor kvar hemma ofrivilligt eller att de till och med blir hemlösa. Tillväxten av ekonomin kan också komma att få sig en törn av bostadsbristen, vilket även i sin tur kan leda till att de som har stora bolån inte kan amortera och att det i värsta fall kan leda till att bostadsbubblan spricker.
De politiskt tänkta åtgärderna med minskad reavinstskatt, mindre allmännyttigt byggande och sökande av bygglov direkt från översiktsplanen (och inte efter att kommunen kommit med en detaljplan) är inga kraftfulla tag mot bostadsbristen.
Problemet med reavinstskatten är att priserna just stigit så ofantligt mycket de senaste decennierna att de som köpte en bostad för en rimligare summa (innan de skenande bostadspriserna idag), inte längre har råd att köpa en bostad till de nya priserna – även om de gör en otrolig vinst vid försäljningen av den egna bostaden. En minskning av reavinstskatten kan hjälpa till att hålla kvar bostadspriserna, om inte det till och med kan bidra till att höja priserna. Så även om en viss rörlighet, en viss försäljning av bostäder kan tillgodose en del av bostadsbehovet så tacklar det inte problemet med att det finns för lite bostäder idag. Dessutom visar statistik mellan 1999-2012 att rörligheten i Sverige har varit mer eller mindre konstant oberoende av konjunkturer.
Problemet med att det inte vore konkurrenskraftigt om kommunala bostadsbolag skulle bygga på egen mark och att kommunen tar för lång tid med planeringen av bostadsbyggandet är egentligen inte det primära utan ingår i ett större problem som sträcker sig djupare än så. Nämligen att kommunen har svårt att tillgodose privata intressenters profithunger samtidigt som de ska tillgodose allmännyttans intressen. Hur ska kommunen både tillgodose det bostadsbehov som finns, samtidigt som byggherrarna kräver hutlösa vinster på deras nyproducerade bostäder? De senaste månadernas prisfall visar att bostadsbehovet alltid kommer i andra hand när allmännyttans intresse ställs mot privatnyttans.
Experterna menar istället att det som behövs är att kommunerna bygger bostäder eller subventionerar byggandet av dessa, som sedan kan säljas eller hyras ut till rimliga priser, då det finns ”betydande betalningsvilja” för billigare bostäder bland landets medborgare. Det är inte så att folk inte vill bo i de fina nya bostäderna som byggts men inte sålts de senaste månaderna, utan stora delar av befolkningen har helt enkelt inte råd med dem. Finner privata intressenter inte det lönsamt att bygga dessa bostäder i en tid av skriande bostadsbrist så måste politiker fråga sig om behovet av bostäder kanske är viktigare än enskilda byggherrars vinstintressen.