≡

De franska kvinnorna har fått nog

9 februari 2018 - Uppdaterad 11 februari 2018, 23:11

Den lavin av avslöjanden och anmälningar om sexuella trakasserier och övergrepp som startade med #metoo har fått stora effekter i jämlikhetsidealens Frankrike. I verkligheten är det ett land som sent förverkligar sina principer.

Den 14 oktober, ett par dagar efter att Weinstein-affären avslöjades, skapade den franska journalisten Sandra Muller hashtagen #balancetonporc (”hängutsvinet”) på Twitter. Hon uppmanade kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp att offentligt hänga ut sina förövare. Hashtaggen blev snabbt viral och fick på två dagar över 200 000 omnämnanden. Den följdes av #moiaussi, den franska versionen av #metoo. Vittnesmål och offentliggöranden från otaliga fransyskor visade att sexuella trakasserier inte bara inträffar på arbetsplatser utan även i politiska organisationer, familjer och det offentliga rummet. Bland annat riktades anklagelser mot den tidigare ordföranden för Socialistpartiets ungdomsförbund, och sexuella övergrepp avslöjades inom kommunistpartiets ungdomsorganisation och i den största franska studentkåren UNEF. Dessutom uppdagades sexism och trakasserier mot studenter på ett av landets mest prestigefyllda universitet, École Polytechnique. Kvinnliga journalister på den statliga radion vittnade om långtgående sexuella trakasserier.

I jämförelse med andra europeiska länder har Frankrike varit tämligen sen med att genomdriva politiska och medborgerliga rättigheter för kvinnor. Kvinnlig rösträtt infördes först 1944 (enbart Italien, Andorra, Monaco och Schweiz var senare) och abort legaliserades 1974. Än in på 1980-talet präglades det statliga universitetsväsendet av segregering mellan könen. På grund av detta har den feministiska rörelsen i Frankrike i hög grad fokuserat på kampen för rättigheter. På sistone har denna kamp exempelvis handlat om att möjliggöra assisterad insemination för lesbiska par och ensamstående kvinnor, vilket för närvarande är förbjudet.

#moiaussi-rörelsen gör däremot inga anspråk på att förändra Frankrikes lagstiftning. Den handlar istället om att blottlägga den sexism och machokultur som tills nu varit ett allmänt accepterat inslag i det franska samhället. Det kulturella mantrat om ”artighet” (”galanterie”) har normaliserat sexuella trakasserier på gator och arbetsplatser. Som skådespelaren Isabella Adjani påpekade i en intervju i oktober: ”I Frankrike finns tre G: ’galanterie’ (artighet), ’grivoiserie’ (grovt skämt), ’goujaterie’ (brutal ohövlighet). Att växla från det ena till det andra, och sen till våld (…) är ett av de vapen som råskinnen använder sig av.”

Statistiken över våldet mot kvinnor i Frankrike är uppseendeväckande. Varje år sker 84 000 våldtäkter, och mellan 100 och 140 kvinnor dödas av sin nuvarande eller före detta partner. I en undersökning från Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter uppgav 44 procent av de franska kvinnorna att de utsatts för fysiskt eller sexuellt våld. Trots detta uppmärksammas trakasserier och våld mot kvinnor sällan av franska medier eller politiska partier. På senare år är det framför allt konservativa medier som behandlat dessa ämnen, och då för att uppmärksamma ”förtrycket av muslimska kvinnor” – något som exempelvis var fallet i historien med burkinin sommaren 2016.

#moiaussi-rörelsen är en spegel i vilken det franska samhället – som trodde sig drivas av jämlikhetsideal – upptäcker att det i själva verket ser helt annorlunda ut. Detta är förmodligen en av de viktigaste sociala rörelserna i landet under det senaste årtiondet. Sexuella trakasserier och patriarkalt våld har tidigare betraktats som individuella problem som det är upp till individer att lösa. Kvinnor som utsatts för övergrepp har ofta skuldbelagts. I motsättning till detta har #moiaussi visat att det sexuella våldet mot kvinnor är ett samhälleligt problem. Genomslagskraften i rörelsen märks i de starka reaktioner som den framkallat. I början av januari publicerade 100 kvinnor, däribland skådespelerskan Catherine Deneuve, en artikel i Le Monde som försvarade ”männens rätt att vara besvärliga”. Några dagar senare publicerade veckotidningen Marianne en ledare till stöd för mäns ”yttrandefrihet”.

Den franska regeringen har i sina reaktioner pendlat mellan förnekelse och försök att plocka politiska poänger. I november hävdade utbildningsministern Jean-Michel Blanquer att Frankrike ”alltid har gått i bräschen för feminismen”. Två dagar tidigare presenterade president Macron en rad åtgärder för att motverka våld mot kvinnor. Bland annat föreslog han utbildningsreformer, stöd till brottsoffer och en skärpning av lagstiftningen mot män som förföljer kvinnor. Dessa åtgärder presenterades dock inte med någon särskild budget. Macron verkar helt enkelt ha tagit tillbaka den 25-procentiga kapning av jämställdhetsbudgeten som hans regering tidigare drivit igenom. Den nya budgeten är ganska liten, och omfattar cirka 30 miljoner euro per år, det vill säga inte mer 0,007 procent av statens totala budget.

För tillfället drivs #moiaussi-rörelsen framåt av etablerade kvinnor med högre utbildning. Det återstår att se om den kommer ha någon påverkan bland kvinnor inom de lägre klasserna. Hursomhelst är #moiaussi en stor framgång i Frankrike. Som en rörelse som uppstått utanför de traditionella feministiska rummen och som bygger på främst vittnesmål i medier och sociala nätverk har #moiaussi ifrågasatt manliga privilegier och synliggjort våld mot kvinnor på ett sätt som ingen annan rörelse har lyckats med i Frankrike. Under de två månader som gått efter #moiaussi har antalet anmälningar om sexuellt våld och sexuella trakasserier ökat med 30 procent. Rädslan och skammen kan vara på väg att hamna på förövarens sida i Frankrike.

Alberto Amo Garcia