I onsdags presenterade tankesmedjan Tiden en rapport om Sverigedemokraternas jobbpolitik, Arbetarparti eller arbetarfiende? En granskning av Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitik. Rapporten, som är skriven av statsvetaren Maja Stilling, går igenom motioner, reservationer, uttalanden och annat material från Sverigedemokraternas riksdagsledamöter.
Resultatet är tydligt: samtidigt som Sverigedemokraterna kallar sig för ”Sveriges enda arbetarparti”, bedriver man en arbetsmarknadspolitik som slår hårt mot vanligt folk som jobbar:
- SD är det enda partiet i riksdagen som röstat nej till att begränsa osäkra och tidsbegränsade anställningar.
- Partiet har upprepade gånger röstat nej till en höjning av a-kassan.
- SD har genomgående drivit en antifacklig linje.
- Man har upprepade gånger lagt fram motioner i syfte att luckra upp lagen om anställningsskydd (LAS).
- SD har blivit allt mer negativa till den svenska strejkrätten och säger sig bland annat vilja ”se över fackliga sympatiåtgärder”.
- Partiet har upprepade gånger motsatt sig reformer som syftat till att hjälpa nyanlända att få jobb och på så sätt kunna försörja sig själva.
En förklaring till Sverigedemokraternas svajiga hållning är partiets ideologiskt otydliga position i ekonomiska frågor. Eftersom nationalismen går före allt annat blir partiets arbetsmarknadspolitik ”otydlig, spretig och oförutsägbar”.
Lobbyisternas lyxuppvaktning av detta oförutsägbara parti har tydligen gett resultat. SDs arbetsmarknadspolitiska politik är numera svår att skilja från Moderaternas – ett annat så kallat ”arbetarparti”, som också vill att vanligt folk ska jobba mer, med sämre villkor och mindre betalt.
Relaterade artiklar
