Under våren ska anställda i Tyskland välja sina representanter till företagsråden. Dessa råd fungerar som en länk mellan de anställda på lokal nivå och fackföreningarna på nationell nivå. De socialdemokratiska fackföreningarna befarar att högerextrema kandidater kommer att få en stor andel av rösterna.
Ända sedan Förbundsrepubliken Tyskland grundades 1949 har den tyska fackföreningsrörelsen dominerats av socialdemokratiska Deutscher Gewerkschaftsbund (”Tyska fackföreningsunionen”, DGB). DGB är en facklig centralorganisation som samlar 16 olika fackföreningar, däribland Industriegewerkschaft Metall (IG Metall) med över två miljoner medlemmar. Fackföreningar som inte ingår i DGB har hittills spelat en mycket liten roll, men nu gror en oro inom de DGB-anslutna facken för att extremhögern ska ta över. I det senaste riksdagsvalet röstade mellan 15 och 22% av de DGB-anslutna fackens medlemmar på det högerextrema partiet Alternative für Deutschland (”Alternativ för Tyskland”, AfD).
Tysklands ekonomi är stark. Trots detta har också den tyska befolkningen fått känna på de försämrade levnadsförhållanden som följt i spåren på globaliseringen, de sociala nedskärningarna och den nyliberala åtstramningspolitiken, särskilt efter finanskrisen 2008. Många industriarbetare är oroliga för att deras arbeten ska flytta utomlands. Extremhögern föreslår protektionism och stängda gränser. Vänstern och dess fackföreningar saknar tydliga motförslag.
Det nystartade AfD hotar nu de mer etablerade partierna, inklusive den försvagade tyska socialdemokratin och vänstern. AfD anstränger sig för att framstå som ett rumsrent politiskt alternativ och använder därför en avsiktligt otydlig retorik där rasismen mest skymtar mellan raderna. Med denna taktik hoppas de vinna röster inte bara bland de socialt marginaliserade grupper som lockas av extremhögerns retorik och lösningar, utan även bland den stora och mer konservativa väljarbas som traditionellt röstar på Angela Merkels kristdemokratiska parti CDU.
AfD, som grundades 2013 av en grupp nyliberala universitetsprofessorer, siktar nu även in sig på industriarbetare i förhoppning om att vinna över dem från vänstern. På detta sätt hoppas de utöka sitt inflytande över tysk politik. De nya fackföreningarna AVA och AidA, båda knutna till AfD, spelar en viktig roll i det arbetet. Nyckelpersoner som Guido Reil, gruvarbetare och före detta socialdemokrat, numera AfD:s starka namn i den folkrika delstaten Nordrhein-Westfalen i före detta Västtyskland, försöker övertyga arbetarväljare om att AfD inte har något att göra med det nazistiska arvet.
Tongångarna är annorlunda bland AfD:s partisympatisörer i före detta Östtyskland. Den 1 maj förra året grundades fackföreningen ALARM i Erfurt i delstaten Thüringen. Frontfigur för den nya organisationen är Björn Höcke, som också är språkrör för AfD i Thüringens parlament och känd för sina främlingsfientliga uttalanden och för att öppet förneka Förintelsen. Under sitt första maj-tal gav Stephan Bradner, ledare för AfD i Thüringen, den nazityska regimen äran för att göra 1 maj till en allmän helgdag.
Dessa nya organisationer följer på tidigare försök att föra in högerextrema fackliga strukturer i tyska industrier. Redan för åtta år sedan grundades till exempel organisationen Zentrum Automobil i Mercedesfabriken i Stuttgart, som alternativ till IG Metall. Ledaren och grundaren för denna fackförening, Oliver Hilburger, har arbetat hårt för att skapa en mer högerinriktad fackföreningsrörelse. Genom nätverket Einprozent (”En procent”) har han lanserat initiativet ”Patrioter försvarar sina jobb”. Han samarbetar även med den högerextrema tidskriften Compact-Magazin, vars ansvariga utgivare, den före detta kommunisten Jürgen Elsässer, förespråkar en mer nationalistisk arbetarrörelse.
Globaliseringen och den postindustriella kapitalismen skapar stor osäkerhet bland industriarbetare och den traditionella arbetarklassen. I en allt mer komplicerad värld tycks både jobben och de sociala skyddsnäten försvinna. Extremhögern spelar på känslan av frustration och maktlöshet och pekar ut en nygammal fiende – utlänningen.
Luis Miguel Fernández López, Köln
Relaterade artiklar
Fackföreningarna växer i coronans spår
29 mars 2020
Sverigedemokraterna minns Förintelsen
27 januari 2020